Klimatskydd och klimat­förändringen

Minskningsåtgärder för växthusgasutsläppen inom sjöfarten

De största, av människan förorsakade växthusgaserna är koldioxid (CO2), metan(CH4), och dikväveoxid (N2O). En betydande utsläppskälla är de fossila bränslena, alltså kol, olja och naturgas vilka används i energitillverkningen och i trafiken.

Internationella sjöfartsorganisationens IMO:s MEPC möte deklarerade i april 2018 efter en väldigt utmanande förhandlingsprocess följande:

1) obligatoriska energieffektiveringsindex (EEDI) för nya fartyg blir fortsättningsvis strängare.

2) minskning av den internationella sjötrafikens transportarbetes (ton/km) relativa CO2-utsläpp med minst 40% per året 2030, och sträva för att relativt minska (ton/km) 70% per året 2050, jämfört med nivån år 2008.

3) Nivån av utsläpp från internationell sjöfart når sin höjdpunkt så snabbt som möjligt och efter det förminskas den årliga absoluta nivån av växthusgasutsläpp med minst 50% per året 2050, jämfört med nivån år 2008, men dessutom fortsätter också strävan att totalt gradvis eliminera utsläppen, vilket är i linje med Paris klimatavtalets temperaturöknings mål.

Nu pågår arbetet inom IMO att fastställa åtgärderna för att nå målen för utsläppsminskning. Rederiindustrin har i oktober 2021 proponerat skärpning av utsläppssänkningsmålet, till att hela den globala sjöfarten ska vara kolneutral senast året 2050.

Sjöfartens växthusgasutsläpp åtgärdas även inom EU. I juli 2021 offentliggjorde Europeiska kommissionen klimatpaketet Fit-for-55, som syftar till att minska nettoutsläppen i EU med minst 55 procent till år 2030, jämfört med 1990 års nivåer. Klimatpaketet innehåller fyra initiativ som påverkar sjöfarten och har som syfte att micka koldioxisutsläppen: 1) Integrering av sjöfarten i EU:s utsläppshandel 2) FuelEU Maritime som ämnar öka användningen av alternativa och förnybara bränslen 3) Reform av energiskattedirektivet 4) Direktivet om distribution av alternativa bränslen.

Kväveutsläpp inom sjöfarten

Begränsningarna av fartygens kväveoxidutsläpp (NOx), enligt bilaga VI i MARPOL-konventionen godkändes 2008. Fartygens kväveoxidutsläpp begränsas etappvis. Utsläppsbegränsningarna på tre kravnivåer som fastställts av IMO kallas allmänt Tier I, Tier II och Tier III. De förnyade reglerna i bilaga VI trädde i kraft 1.7.2010.

Svavelutsläppen inom sjöfarten

Begränsningarna av fartygens svaveloxidutsläpp (SOx), enligt bilaga VI i MARPOL-konventionen godkändes 2008. Begränsningarna för svavelutsläppen är strängare på specialområdet (SECA, sulphur emission control area). I Nordeuropa utgörs SECA-området av Östersjön, Nordsjön och Engelska kanalen. Den förnyade luftvårdsbilagan i MARPOL-konventionen trädde internationellt i kraft 1.7.2010 när bränslets maximisvavelnivå sänktes från 1,5 procent till 1,0 procent. År 2015 sänktes gränsen till 0,1 procent. Den låga svavelgränsen motiveras med att minska   hälsofarliga luftburna partiklar. På global nivå sänks bränslets maximisvavelnivå från 3,5 procent till 0,5 procent år 2020.

I EU:s svaveldirektiv (2005/33/EY) ingår de gällande bestämmelserna för fartygsbränslets svavelhalt som ingår i MARPOL-konventionens luftvårdsbilaga. EU-kommissionen publicerade ändringsförslaget för svaveldirektivet i juli 2011. Det slutgiltiga svaveldirektivet (2012/33/EU) publicerades 21.11.2012 i EU:s officiella tidning, nummer L 327. Medlemsländerna skulle sätta i kraft de lagar, förordningar och administrativa bestämmelser som förutsattes för att följa direktivet senast 18.6.2014.

Från och med 1.1.2010 har svavelhalten i det bränsle som används i EU:s hamnar varit 0,1 procent om fartyget dröjer i hamnen i mer än två timmar (direktiv 2005/33/EY).

Fartygens alternativ för att uppfylla 0,1 % regeln från och med 1.1.2015 är följande:

• att använda lågsvavelhaltigt bränsle (0,1 % S)
• att använda naturgas (LNG)
• att använda alternativa bränslen såsom biobränsle, metanol och dylika andra bränslen.
• att använda svaveltvättare (rengöring av avgaser med skrubber-teknologi när fartyget använder tungt bränsle)